Mina mungipor har bara pekat neråt idag. Jag har undvikt blickar och personer jag känner.
En dam tappade sitt take-away kaffe i busskuren vi satt i, jag ville ge henne ett sånt där medlidande-leende. Jag kunde inte och stirrade istället bara ner i marken medans doften av kaffe spred sig.
Jag missade bussen och ville mest bara gråta för det är så typsikt, men istället skrattade jag bort det med en gammal vän.
Jag behöver den där solen tror jag.
Fast jag vet inte, jag bara kanske lurar mig själv.
Idag har jag kämpat med att hålla huvudet över ytan.
Då faller regnet, inte jag.