Jag kan sitta i flera timmar och tänka på hur man borde vara, borde göra och hur man borde må. Jag kan träna på mitt leende för att ni ska bli nöjda, för att ni ska tro att det där leende säger mer än vad det egentligen säger. Hur stor mening har ett leende?
Det är just det där men att allt flyter på, dagarna smälter ihop till en grå massa, som får mitt leende att tyna bort mer och mer. Som får mig att krympa.
Finns det något som är gråare än den här vardagen? Samma dörrar, samma buss, samma gator, samma människor. Alltid.
Jag vill bara att någon ska färga himlen för mig.
För oss.
För oss som tror att den finns något mer tilltalande, något mer.