Det här kan vara  två av sakerna jag önskar när jag ser ett stjärnfall:

Konsert.
Att få vara på en konsert. Det fins inget negativt, allt är positivit och hur jävla bra som helst: Förväntningarna och längtan innan, känslan, stämningen, svetten. Tomheten efteråt fyller ut en på ett speciellt sätt och till och med den känslan är bra.
Lyckoruset man känner innan helt fantastiskt och man blir peppepeppeppaare än någonsin. Äsch ni fattar väl! Det jag vill få fram är att jag skulle mer än gärna befinna mig i ett publikhav just nu.

Typ såhär:

 


Kärlek.
Ni vet, såndär fin kärlek, som jag inte har en aning om hur den känns.
Ihop flätande händer och två hjärtan som slår i samma takt. Puls ur balans och fjärillar i magen.
Eller som Håkan så fint uttrycker sig; Att från samma säng lyssna till samma regn.
Det verkar mer än fint.

Typ sähär: